Med anledning av ledare av Martin Liby Alonso, i DN 20150704.

http://www.dn.se/arkiv/ledare/frihetens-framsta-forsvarare

En demokratiskt styrd, ekonomisk och militär stormakt vars intresse sammanfaller med andra demokratier med liknande kultur är bra att hålla i handen när det blåser. Så långt är jag med på tåget, ur rent egoistiskt perspektiv, inte strikt moraliskt.

Att det främsta motivet för denna stormakts handlingar skulle vara godhet, demokratispridning för demokratins egen skull eller moraliskt patos är dock en naiv dröm eller medveten förfalskning av historiska och faktiska förhållanden.

Sydafrika under apartheidregimen, de flesta syd- och centralamerikanska militärjuntor, Vietnamkriget, olika högergerillor som contras, de numera störtade (på gott och ont) diktatorer i arabvärlden, de kvarvarande diktatorerna med Saudiarabien i spetsen... listan på stöd till regimer och rörelser som med full kraft slagits mot de ideal USA officiellt alltid värnar är lång.

Skulle DN-skribenten kunna komma med exempel där USA gjort det omvända? Dvs stödd demokratiska rörelser mot diktatoriska regimer, men där de demokratiska rörelserna utmanat USAs ekonomiska och militära makt, medan diktatorerna varit sponsrade eller på något vis stöttats eller ej motarbetats av "frihetens främsta försvarare". Om den egna ekonomin och makten är viktigare än andra människors strävan efter frihet från våld, tortyr och envåldshärskare, ja då agerar man i huvudsak utan moraliska betänkligheter, för sin egen skull. Bli inte förvånad om din lista blir kort och att din tes därmed faller i jämförelse med min. Man kan möjligen hävda att om det näst efter USA med N goda exempel finns ett land som bara har handlat gott i N-1 fall, ja då är USA av "frihetens främsta försvarare", på samma sätt som ev Storbritannien var det under kolonialismen. Skevare glasögon går inte att köpa för pengar.

Nazismen under andra världskriget besegrades mer av kommunismen än USA, medan kommunismen besegrades av USA och andra västländer. Tackar för det! Rekonstruktionen av Tyskland och Japan (hur humana eller ens acceptabla var atombombningarna av japanska städer? Krigsbrott ifall ngn sådan domstol funnits och prövat frågan, fråga McNamara) var mer ekonomisk och militärt beslut än humanistiskt eller ur någon slags demokratisk välvilja. Det lärde man sig under mellankrigstiden och det har visat sig gynna alla inblandade enormt. Tackar för det!

Istället för att jubla över retorik som ej motsvaras i handling (annat än då det sammanfaller med andra intressen som visats ovan), låt oss hellre uppröras över världens största övervakningsapparat, Guantanamo, oacceptabla "collateral damages" vid utomrättsliga bombningar och avrättningar... mindre hybris, mindre hyckleri, mer demokrati och handling som syftar till att ha mänskliga rättigheter i första ledet snarare än i fjärde-femte.

För övrigt bör Sverige ge Edward Snowden asyl eller  åtminstone erkänna hans rätt till asyl med medgivandet att Sverige är lite för neutralt och fegt för verkställa beslutet för att utmana den storebror man vill hålla i handen när det blåser. Av ren hövlighet kan Margot Wallström skicka ut kommunikén den 5e juli.

Inte bara musikfascist, nu även människorättsimperialist

http://www.dn.se/ekonomi/apple-iphone-6-har-skydd-mot-intrang/

Den nya telefonen ska ha fått James Comey, chef för USA:s federala polismyndighet, FBI, att gå ut hårt mot produkter av typen Iphone 6. Vid en presskonferens i torsdags, då huvudämnet var terrorhotet som Islamiska staten (IS) utgör, sade han enligt New York Times att ”det som oroar mig i detta sammanhang är att företag på ett uttalat sätt marknadsför sådant som tillåter personer att hålla sig utom räckhåll för lagen”.

Det som oroar mig är att det finns personer som anser att man kan lagstifta om allt. I samma anda borde någon föreslå en lag som påbjuder att alla polischefer får sin egen tumme uppkörd i röven, för att inse innebörden av ordet intrång av den privata sfären. Och då det med viss sannolikhet är en majoritet bland befolkningen i USA för en sådan lag så ser jag inga hinder i att personer som Comey utsätts tillämpningen av lagen. I majoritetsdiktaturens "demokratiska" anda.

Ponera att person A planerar och avser att döda en annan person B med en fjärrutlöst vägbomb. Person A har noga studerat person Bs färd i flera månader och kommit fram till att person B under alla utförda observationer åker ensam den aktuella vägsträckan. Det finns dessutom ingen anledning att tro att någon skulle gömma sig då det förekommer extremt sällan i liknande körsitutationer. Därmed kan person A vara med mycket hög sannolikhet vara säker på att person B kommer att vara ensam i bilen när bomben utlöses och person A skulle därmed göra sig skyldig till planering av mord på en person. Då person A inte helt kan utesluta att någon annan än person B åker i bilen, i bakluckan eller gömd på golvet, så tar även person A den extremt lilla kalkylerade risken att döda ytterligare en eller flera personer i bilen.

Scenario 1: Planerat avsiktligt dödande. Person A ser person B åka, ensam, på vägsträckan och person B utlöser bomben varvid person B avlider. Ingen annan person befann sig i bilen och ingen annan dog således är person A skyldig till planerat avsiktligt dödande, samt att ha tagit en kalkylerad men extremt låg risk att döda en gömd passagerare.

Scenario 2: Planerat avsiktligt dödande + oavsiktligt dödande. Person A ser person B åka, ensam, på vägsträckan och person B utlöser bomben varvid person B avlider. Två andra personer (barnen gömde sig i bakluckan utan pappans vetskap, exvis) befann sig i bilen och dessa två dog också, således är person A skyldig till ett överlagt mord, samt att ha tagit en kalkylerad extremt låg risk att döda en gömd passagerare som resulterade i två oavsiktiga dödsfall. Dessa dödsfall måste betecknas som annat än avsiktliga och planerade då person B hade gjort stora ansträngningar att säkerställa att ingen annan brukade åka med person B och det fanns inget som tydde på att någon gjorde det även attentatsdagen. Detta är således ett oavsiktligt dödande.

Scenario 3: Planerat avsiktligt dödande + avsiktligt dödande. Person A ser person B åka, tillsammans med 3 familjemedlemmar, på vägsträckan och person B utlöser bomben varvid person B och de andra i bilen avlider. Dessa 3 extra dödsfall måste betecknas som avsiktliga men ej planerade, då person A hade valet att inte utföra attentatet just den dagen eller alls. De ingick heller inte i den ursprungliga planen.

Scenario 4: Planerat avsiktligt dödande + avsiktligen oavsiktligt dödande. Person A har under sina undersökningar placerat en kamera i bagageluckan och tagit fram statistik på att person Bs barn gömmer sig i bakluckan 9 ggr av 10, dv 90% chans att vid varje givet tillfälle så befinner sig barnen i bakluckan. Ponera att kameran har gått sönder en dag och person A inte vet huruvida barnen är i bilen just den dagen eller ej. Person A väljer ändå att utföra dådet denna dag, med den kalkylerade risken på 90% att även döda barnen. I beslutsögonblicket måste detta betecknas som 1 planerat avsiktligt mordförsök samt 2 avsiktligen oavsiktliga mordförsök. Med facit i handen så skulle det övergå i 1 planerat avsiktligt dödsfall + 2 avsiktligen oavsiktliga dödsfall, ifall barnen verkligen befann sig i bakluckan.

Illustrationen ovan går att tillämpa på alla krigshärdar (Gaza just nu) där militär från ena sidan på mycket goda grunder vet (med statistik på liknande operationer) kommer att göra sig skyldiga till åtskilliga civilas dödsfall. I de flesta fall mångfaldigt större än de avsiktliga dödsfallen på de fiender man egenligen säger sig vara ute efter. Sådana avsiktligen oavsiktliga dödsfall bör betecknas som sådana och likställas med avsiktligt dödande av civila. Händelser där man med stor säkerhet från statistik av liknande händelser känner till utfallen i förväg bör och kan inte förvåna någon, som inte är galen eller i förnekelse.

Så, vad kan man ha för principer i krigssituationer där man väger olika taktiker mot varandra. Egna soldaters liv kontra civila dödsoffer till exempel. Dagens taktiker från Israel och USAs arméer verka värdesätta de egna soldaternas liv mångfaldigt högre än de civila på motståndarsidan. Detta gäller säkerligen alla världens arméer.

Med utgångspunkt från alla människors lika värde så är ovanstående pragmatiska cynism från nämnda arméer ohållbar. Man skulle snarare kunna hävda att civilas liv är något mer ”värda” i en krigssituation än soldaters liv. De senare har ju som uppgift att föra krig och går in i krig med en stor kalkylerad risk för eget dödsfall eller skada. Således är utgångspunkten att alla människors lika värde en konservativ sådan i en krigssituation. Dock är det förståeligt, ur cynisk pragmatisk synvinkel, att ett lands militärledning värdesätter de egna soldaternas liv mycket högre än motståndarnas civila då motståndarnas civila bara är i vägen, till ingen nytta. Det är dock en ytterst subjektiv uppfattning som inte kan fungera som någon moralisk vägledning av hur krigets regler bör se ut ur ett objektivt perspektiv. Med ovanstående utgångspunkt kan man hävda att det mest moraliska ur ett objektivt perspektiv är att mininmera det totala antalet dödsfall och allvarliga skador på alla inblandade, såväl militärer som civila. Möjligen kan praktiskt sett mindre hänsyn tas till motståndares soldater än civila, sålänge krigets regler ang soldater respekteras. Dvs, ifall man står inför valet att antingen förlora 10 egna soldater + 100 motståndarsoldater + 1000 civila på motståndarsidan och 100 egna soldater + 100 motståndarsoldater + 50 civila på motståndarsidan så är valet givet. Alla dagens arméer kommer välja alternativ 1 medan det utan tvekan borde välja alternativ 2. Det finns inget smutsigare och mer hycklande än internationell politik, det skulle möjligen vara nationell populism som i samma valsituation med lätthet skulle få vilken befolkning som helst att välja alternativ 1 å den egna militärledningens vägnar.

Med anledning av ledare i DN 20130602, http://www.dn.se/ledare/signerat/gatans-parlament-den-mest-utsatte-kastar-forsta-stenen/

Hej,

Låt mig börja med att jag inte vill framföra några åsikter i sakfrågan

Husbykravallerna, om jag tillåter mig att beteckna senaste veckans

våldsamma händelser så.

Jag vill peka på en tankevurpa som framförs varje gång våldsamma

protester uppstår där demokratiskt valda styren existerar. Tankevurpan

läggs denna gång fram av DNs ledarskribent Erik Helmersson, DN 20130602.

Utan att skribenten behöver göra någon slags empiriskt vetenskaplig

undersökning skulle han kunnat ägna några minuter åt kritiskt tänkande

av sitt eget resonemang. Ett resonemang som verkar gå ut på att det

under inga omständigheter är försvarligt att ta till våld för att

framföra missnöje med demokratiska majoritetsbeslut (51%, 66%, 90% eller

vad som nu behagas). Ponera att ett demokratiskt valt parlament fattar

ett beslut, med 90% majoritet, att skära fingret av de resterande 10%,

eller att de utrikes födda i landet inte ska ha mer än 24% av lönen

jämfört med de inrikes födda eller att staten ska ha rätt att tortera

folk utan rättegång, bevis eller insyn från kontrollinstans. Vill Erik

Helmersson hävda att de som ska få fingret avskuret utan orsak,

strukturellt rasistiskt diskrimeras enligt lag eller torteras med

godtycke, inte ska ha rätt att använda våld för att hävda sina mänskliga

rättigheter? Hur ska de få

gehör hos de som representerar 90% av befolkningen som just fattat ett

beslut som är förkastligt? Genom att skriva insändare?

De exempel som nämns i artikeln, rasister, islamofober, böghatare etc,

har enligt mitt resonamang inte fått några mänskliga rättigheter kränkta

och har därmed inte rätt att göra annat än normal, fredlig

opinionsbildning, där är jag överens med Erik. Men det går som visat

ovan inte att därmed dra slutsatsen att det enda legitima sättet att

förändra en demokrati är genom fredliga metoder. Tyvärr.

Det kan hända är så att Erik Helmerrson inbillar sig att demokratiska

länder inte kan fatta beslut som strider mot mänskliga rättigheter men

jag vet inte om detta är än mer naivt än den tankevurpa jag påpekar i

denna text. Då skulle antingen Israel, USA, Sverige ja troligen de

flesta demokratiska länder definieras om från demokratier till ngt

annat, eller så skulle legalisering av ockupation, lagstadgad rasism,

tortyr, och utvisning av egyptier till tortyr inte förekomma i nämnda

länders beslutsfattande. Jag är medveten om att Sverige bett om ursäkt

för sin felaktiga hantering av 2 egyptier (jag är också medveten om att

det inte var ett majoritetsbeslut  riksdagen som beordrade utvisningen),

men hade jag surnat till och beklagat mig över deras brist på respekt

för demokrati ifall de två hade slagit sönder ett par skyltfönster ägda

av svenska staten? Nja, beror på hur många meter taggtråd de fick

uppkörda i ändan...

Vi måste, 2013, inte uppfinna demokratihjulet, utan påminna oss själva

och folk i vår omgivning att demokratibegreppet måste inkludera

mänskliga rättigheter. Och varje gång ett beslut fattat av en

demokratiskt vald församling strider mot grundläggande mänskliga

rättigheter, så är det moraliskt försvarligt att bryta och protestera

mot ett sådant beslut. Och i vissa fall till och med våld. Tyvärr.

Vänligen

xxxxx

erik.helmerson@dn.se skrev 2013-06-10 11:37:

Jag svarar kortfattat:
Politik är inte statiskt. Det finns inget som säger att väljarkåren framöver inte kommer att rösta fram en politik som gynnar de sämst ställda. Eller, för att ta ditt exempel, den regering som föreslår att skära fingrarna av tio procent av befolkningen lär inte bli långlivad. Systemet med grundlagar ger ett rätt bra skydd för teoretiskt förföljda minoriteter.

Det är sant att dessa minoriteter inte kan påverka sin situation genom val – om de inte med god argumentation övertygar majoriteten. Det är ett problem, men jag har svårt att se vilket system som skulle vara bättre än demokratin – kan du? Ett stenkastarsystem förefaller i alla avseenden sämre.

Sverige har fortfarande världens näst högsta skattetryck, gratis utbildning för alla, en fungerande demokrati och extremt låg absolut fattigdom. Är det verkligen rimligt att försvara stenkastning och bilbränder under de förutsättningarna?

Vänlig hälsning
//Erik


Erik Helmerson
Ledarskribent

Hej Erik,

Tack för svaret!

Jag börjar än en gång med att påpeka att Husbykravallerna inte är något jag har tillräcklig kunskap om för att ha en klar åsikt om. Med ganska stor sannolikhet skulle de inte hamna under kategorin "moraliskt försvarbar stenkastning" ur mitt sätt att se det. Mitt resonemang var av främst teoretisk art och om jag tolkar dig rätt håller du motvilligt med att demokratiska val i sig inte garanterar några mänskliga rättigheter för alla medborgare i ett land. Gott så.

Till det praktiska. Att ett land är förträffligt ur 98 aspekter innebär inte att det inte handlar moraliskt förkastligt, dvs på sådant sätt som strider mot grundläggande mänskliga rättigheter, sett ur 2 andra aspekter. För att än en gång nämna USA (alla vänstermänniskors stora, härliga slagpåse med en aldrig sinande uppfinningsrikedom för väloljat hyckleri), som ur de flesta aspekter är förträffligt, men ur vissa aspekter mer liknar ett nytt Sovjetunionen. De "utlänningar" (selektion på grund av ursprung och/eller religion som strider mot mänskliga rättigheter) som systematisk blir avlyssnade (mot sina mänskliga rättigheter till fri kommunikation och yttrandefrihet utan förföljelse) och sedan försvinner, lagligen (!) utan rättegång , bevis eller konsekvenser för den amerikanska staten. För att torteras (mot sina mänskliga rättigheter till fysisk säkerhet och icke förnedrande eller grym behandling) i annat land. Jag ställer frågan igen, har inte de enligt din mening rätt att ta till stenkastning, skyltfönsterkross och kanske en spark på en polisrumpa som komplement till att rösta om 4 år på 2 kandidater som tävlar i att stifta nya demokratiskt beslutade lagar om hur dessa "utlänningar" och liknande individer ska behandlas än värre? Eller ja, det är ju deras familjer som får stå för stenkastningen i detta fall då de själva är oförmögna. 98 rätt gör inte så att 2 fel försvinner. Detta är världens mäktigaste demokrati, Erik. Visserligen inte alls så förträfflig som Sverige men på god väg. En förebild för... tja de som längtar efter Sovjetunionen, ur vissa aspekter. En sten till tack!

Alternativet till demokrati är inte mer demokrati, eller ingen demokrati, utan demokrati med oantastliga mänskliga rättigheter för alla människor, rättigheter som inte kan "demokratiseras bort". Rättigheter som upprätthålls av en opartisk, rationell, empatisk, stark internationell ordning. Från det praktiska, obönhörligen tillbaks till det teoretiska.

Vänligen
xxxxxx

Baroness är röda och blå. De är i det närmaste instrumentalt band vars sångare utgör ett alibi för att inte klassas som just ett sådant. Tyngd, lekfullhet och komplexitet är dess mest kännetecknande drag.

Baroness är också också gula och gröna. Sångaren är inte, eller har aldrig varit, med på alibitåget och är nu en, i sina egna ögon, frontman med karisma nog att bära bandet med sin röst och sitt framträdande. Det instrumenten lyckades förmedla ska nu han göra på egen hand, och det bättre. Resultatet påminner mer om ett oinspirerat och rockigare Sparta än om Baroness. Tyngden, lekfullheten och komplexiteten i musiken har ersatts av en sångare som vill vara överallt, synas, höras, geniförklaras? ”And I can't forget the taste. Can't forget the taste of my own tongue...”. "Lil' Baron and the band formerly known as Baroness" seglar ut i ett något som inte går att rakt av tycka om eller inte tycka om. Det är synd. Med enkla medel kunde dubbelskivan klippas, remixas, göras om till en enda där musiken och inte sången får stå i fokus. Baroness - Orange album.

Samhällsekonomiskt argument

Man kan anta den inte så kontroversiella ståndpunkten att ett mångsidigt redskap som är tillgängligt för alla för en liten summa pengar eller ingen summa pengar alls kommer bli mer spritt och använt än exakt samma redskap till ett väldigt högt pris, som bara ett fåtal har råd med. Antar man även att kunskaper i användningen av detta redskap är eftertraktade på arbetsmarknaden kan man prissätta hur mycket dessa kunskaper skulle kosta samhället i utbildning. Det åligger nämligen samhället att i stor utsträckning utbilda människor i sådana kunskaper som efterfrågas på arbetsmarknaden. Man kan även prissätta de förluster företag som säljer redskapet gör, om folk får tillgång till billiga eller gratis kopior av dessa redskap på annat håll.

Blir förlusten för redskapstillverkaren större än vinsten för samhället, i form av självman, självfinansierad och entusiastisk inlärning?

Om redskapet i fråga är en dator med en stor mängd program kan man hävda att hårdvarusidan av redskapet genererar en avsevärd vinst för de företag som inriktat sig på den delen. Då piratkopierade datordelar är en försvinnande liten del av den totala omsättningen av datorhårdvara kan man räkna dessa företags vinster och skattebidrag till samma sida som samhällets utbildningsbesparing. Man kan även hävda att en stor tillgång på billig mjukvara kommer att stimulera hårdvarutillverkning för att möta den ökande efterfrågan. Inte ett direkt kontroversiellt påstående. Ur ett större samhällsekonomiskt perspektiv ser det inte ut att bli någon promenadseger för mjukvaruföretagen.

Politiskt rättviseargument

En prissättning som försvårar eller utesluter stora samhällsgrupper och ibland hela samhällen av fattiga människor utgör ett orättvist hinder och bevarar åtskillnaden mellan fattig och rik. Det som prissätts ska då inte vara någon lyxvara utan något som människor kan tjäna sitt uppehälle på.

Om ingen piratkopiering av datorprogram vore möjlig hade bland andra Kina och Indien inte varit lika framträdande aktörer inom teknik. Med en obegränsad tillgänglighet suddas gränserna mellan fattig och rik ut. Något positivt anser de flesta.

Kulturimperialistisk argument

En kulturs anseende kan prissättas men det kan också omsättas i makt. Anseende är livsviktigt för länder, företag som ökar sin makt och rikedom med hjälp av hur de uppfattas av andra i världen. På en konsumtionsmarknad brukar reklam vara ett vanligt sätt för företag att höja sitt anseende. Länder kan också göra reklam  genom både traditionella medier, mässor och så vidare, men även genom att exportera kultur. Musik, konst, teater och film.

Man kan hävda att ett lands export av kultur är en del av dess anseendebyggande hos omvärlden. Och att detta anseende direkt kan omvandlas till inflytande och makt i förhållande till dess omvärld. Kulturexporten kan även generara stora vinster i pengar men frågan är vilket som är viktigast. Pengar eller en kulturell dominans. Bör vi ha dåligt samvete för att gratis konsumera andra länders reklam om sin egen kulturs förträfflighet?

Inom en snar framtid... 3 bönder i ett land förser dess befolkning med mat, 14 textilingenjörer och 1800 designers med kläder, 72 byggarbetare med hus och 87 000 lärare utbildar de 210 000 ingenjörer som behöver utveckla och underhålla de maskiner, robotar och smarta system som utför själva arbetet. Gödsla med 4100 politiker och chefer som ska se till att allt detta fungerar och inte vara i vägen mer än att produktivitetetn sjunker med mer än 45%, jämfört med om de inte hade lagt sig i. Då landet har en befolkning på 53 miljoner kommer följaktligten arbetslöseheten bli avsevärd då allt människor behöver redan tillverkas av av de knappt 300 000 nämnda personerna. Detta vore en rationell människas värld en utopi om inte politikerna tog på sig ansvaret att se till att alla måste bidra till samhället lika mycket, samtidigt som landets BNP måste växa med 3-10% per år. Varför ska lärarnas lata nyutexaminerade barn sitta hemma och njuta av livet när de borde vara med och svettas för detta heliga mål? Förbjud distribution av mat, kläder, boende och pengar till dem så de lär sig hur deras förfäder hade det! Det ska allt tvinga in dem i onödiga yrken som reklam, finansiella produkter, heminredning, personliga tränare, jobbcoacher... tyckare på internet...

Målet med ett samhälle kan inte vara en tävling ekonomisk sifferexceris, OS i 100m BNP-häck. Den som inte ser det måste vara... politiker.